Den vanligaste metoden i membranmaterialbildningssteget är fasinversionsmetoden (NIPS, icke-lösningsmedels-inducerad fasseparation). Denna metod involverar vanligtvis upplösning av polymermaterial (såsom PVDF, PES, etc.) i ett organiskt lösningsmedel för att skapa en gjutlösning, som sedan formas genom extrudering eller beläggning. Lösningen placeras sedan i ett vattenhaltigt koaguleringsbad för att genomgå fasseparation, vilket resulterar i ett membranskikt med en mikroporös struktur. Denna process bestämmer membranets porstorleksfördelning, porositet och initiala flödesprestanda.
Strukturkonditioneringssteget innefattar vanligtvis tillsats av por-bildande medel eller modifiering av tillsatser för att förbättra membranets hydrofilicitet och antifouling-egenskaper. Samtidigt kan den mekaniska hållfastheten och porstrukturens enhetlighet för membranfibrerna eller arken justeras genom att kontrollera koaguleringsbadets temperatur, lösningsmedlets avdunstningshastighet och sträckningsprocessen. För ihåliga fibermembran måste en dubbel-skiktsstruktur bildas samtidigt under spinning för att förbättra tryckmotståndet och filtreringsprestanda.
Modulinkapslingssteget kräver buntning och fixering av de preparerade membranfibrerna eller arken för att bilda en komplett membranmodul. Vanliga metoder inkluderar ingjutning av epoxiharts eller varm-smältinkapsling, fixering av membranfibrerna i ändplattor eller vattenuppsamlingsrör för att säkerställa tillförlitlig tätning av permeatkanalen. Slutligen, efter rengöring, blötläggning och prestandatestning, kan membranmodulen appliceras på Membrane-bioreaktorsystemet för att uppnå stabil fast-vätskeseparation.